Karla Backlund och Stefan Sjöberg har intervjuat åtta personer som tidigare var socialdemokrater men nu är aktiva Sverigedemokrater, alla med arbetarbakgrund. Boken de nu givit ut heter: Det handlade aldrig om invandrarna. Jag skulle vilja säga att den titeln beskriver hur de vill att det skulle vara. För visst anger de intervjuade att de tycker att SD är det parti som vågat ”säga som det är”. Men bakom framkommer en annan problematik som skulle kunna beskrivas så här: S har förlorat kontakten med sina rötter, det har blivit ett parti för karriärister. Invandrarfrågan har kommit att bli en symbolfråga, som har blivit ett enkelt sätt att kanalisera en djupare problematik. Nästan alla av dem säger att de egentligen fortfarande är socialdemokrater, att de står för välfärdsstaten, som de tycker har urholkats. Någon tar till och med ordet socialism i sin mun. I boken anas den latenta konflikten när man samarbetar med ett högerparti som håller på att montera ned välfärdsstaten.
Fenomenet med dessa högerradikala nationalistiska rörelser och partier är nu globalt, fast det tar sig olika uttryck. I Sverige verkar det handla det om invandrarna. I Brasilien och större delar av Latinamerika finns inte detta. I Brasilien kan man snarare tala om rasism, eller också de hotet från de fattiga. I USA är det en salig blandning av dessa två aspekter. Något som verkar vara ett märkligt gemensams kitt för dessa auktoritära rörelse är klimatfrågan och klimatskepticismen, vi ser också frågan om public service och misstron mot forskningen för att inte tala om hoten mot den. Som ett större mönster ser vi en tendens att bara se till det egna begränsade en misstro mot begrepp som solidaritet och gemenskap.
I ett längre perspektiv talar vi nu om hotet mot demokratin. I retoriken förs det fram att vi måste värna demokratin, vackra ord. Men vi måste fråga oss varför demokratin hotas av dessa auktoritära krafter.
I en intressant studie av Susan Stokes som redovisas av amerikanska National Academy of Sciencies diskuteras det som kallas Democratic Erosion, alltså urholkningen av demokratin. Den märks i ett antal stater med ledare som valts demokratiskt. En förklaring som studien pekar på är att ökad ojämlikhet verkar vara en drivande faktor. Det blir sedan en rundgång eftersom denna auktoritära politik ytterligare driver på ojämlikheten, vilket då genererar ännu mera radikal högerpolitik.
Jag skulle själv vilja tillägga att utvecklingen mot nyliberalism och större inflytande från de allra mäktigaste finansiella krafterna minskar frihetsgraderna för den politik de demokratiskt valda ledarna kan föra, vilket i sig leder till politikerförakt. Utrymmet för den ekonomiska politiken krymper och istället ser vi detta kulturkrig som kommer att dominera debatten. Det är kanske här vi ser dessa före detta socialdemokrater som tagit ett långt steg till höger.
Lämna ett svar