Jag läser om Legionärerna av P O Enquist delvis för de hyllningar den fått i Katalys podd ”I kapten Enquists bibliotek”. När jag läste den för länge sedan var jag inte så hänförd, det beror nog på att jag var på väg in i VPK och att baltutlämningen tillhörde högerns grova artilleri och att jag läste den med viss oro.
Nu ser jag bara att den är lysande, grunden är Enquists sökande inställning, vad är det egentligen som är sant, kan man hitta något säkert oomkullrunkligt? Han söker överallt, letar grundligt i källor, intervjuar alla han kan hitta, märker hur svårt det är ett vara säker, vad tycker de egentligen, hur mycket vill de redovisa. Ingenting är svart-vitt, det finns nyanser och ingenting är självklart. Han blandar också in sig själv, ifrågasätter sina motiv.
Han börjar i skildringen av marschen till Jackson 1966 i den djupa amerikanska Södern där han kom att delta. Han upplever först en slags eufori, att plötsligt vara del av något. Han förstår sedan att det egentligen inte är marschens syfte som är det viktiga för honom, utan det är att få vara med, en slags personlig stark känsla, en möjlighet att hitta något att skriva hem om. Han är inte med för att bekämpa rasismen utan för att få en känslomässig kick. Det blir till ett slags ifrågasättande av hans engagemang, som i första hand handlar om honom själv. Man skulle till och med säga att han närmast profiterar på kampen för sin egen vinning, att hitta något att skriva om. Det blir ett slags korrektiv, läs allt jag skriver med förståelsen att det till en del handlar om mig.
Detta drabbar också mig, jag funderar på hur mycket av mitt skrivande som handlar om att lyfta mig själv, trots att jag vill framställa det som ett solidariskt ställningstagande. Enquist delar med mig uppväxten i frikyrkligheten och det ständiga ifrågasättandet av sig själv.
Sen kommer vi till kärnan i boken, utvisningen av 130 baltiska soldater som varit i tysk tjänst och flytt tills Sverige undan den sovjetiska armén. En berättelse var att de säkert skulle skjutas på kajen om de måste återvända. Efterhand byggdes det upp en opinion i Sverige, orkestrerad med hungerstrejk och ett självmord. Han ser hur detta skapas och hur det byggs upp en sanning och hur det påverkar de baltiska legionärerna. Han beskriver också det politiska spelet och hur beslut fattas.
Men han följer också 1967 upp vad som verkligen hänt med de utvisade, det visar sig att endast ett 20-tal av dem dömts, det fanns tecken på att i alla fall några av dem hade medverkat i de massiva förfärliga utrensningarna av judar, motståndsmän och kommunister som skedde under den tyska tiden i de baltiska länderna.
Han tar inte tydlig ställning. Han försöker bara förstå, det finns många mänskliga öden, inte alltid så lätta att begripa, inte entydiga. Han visar att bakom det som lätt kan redovisas som en historisk sanning finns massor av nyanser. Det som ger starkast intryck på mig är denna lidelse för att försöka komma bakom de enkla sanningarna.
Ungefär samtidigt dyker New Journalism upp i USA, man tar till konstnärliga grepp för att skriva reportage. P O ligger nära men från andra hållet, en roman som gräver sig ner i verkligheten. Det är verkligen en rik bok med mängder av perspektiv. En bragd. Samtidigt blev den till hans genombrott, efter några böcker hittade han sitt sätt att arbeta, att idogt betrakta verkligheten, inte ta något för givet, gå ett varv till för att leta efter en undanglidande sanning
Lämna ett svar