Lasse Westman

Jag skrev en intervju med Lasse för Flamman för 20 år sedan. Lasse lämnade oss på sensommaren. Han var en viktig person för mig, här publicerar jag den för att hedra minnet av en kär vän:

– Har du fått mycket knulla här då?

Det var bland de första frågorna Lasse Westman ställde till mig i taxin, första gången vi träffades, här i Salvador i det lättsinniga Bahia. Får man en sådan fråga av en lätt överviktig herre i sextioårsåldern tänds det lätt en varningslampa. Vad beror det på, är det kanske så att mannens sexualitet blivit totalt skuldbelagd i en tid när våldtäkt och pedofili verkar vara vardagsmat? Fast när man lärt känna Lasse märker man att han är en ovanligt ömsint man, som tycker om att tala klarspråk även när det gäller erotik. Själv insisterar han i att kärlek och sexualitet är livsnödvändigt, även för äldre flintskalliga män.

– Jag tycker att jag har för lite fortfarande, alldeles förbannat.

Lasse sitter utanför sitt lilla hus på ön Itaparica några hundra meter från stranden där storstaden Salvador tornar upp sig några kilometer över vattnet. Kvällen är varm och fuktig, han har precis visat sin kärleksfilm för sin nya fru Barbara och hennes tonårige son Thiago, som ställde en rak fråga, varför hade Lasse gjort den här filmen?

– För att jag tycker att det är för mycket skilsmässor utan diskussion, svarade Lasse honom. Vi skiljs mycket i Sverige och väldigt lättvindigt ibland. Det är svårt, sorgligt allt möjligt men det är så. Jag har gjort det också, i vredesmod eller klippt av utan att se följderna riktigt.

”Älskar du mig?” är inte den första film Lasse Westman gjort där han vänt kameran mot sitt eget liv. Den mest omtalade är ”Se döden”, filmen som skildrar hans mors död. Har du gjort det till en metod? frågar jag.

– Ja, jag gör nog det, för att komma underfund med vad jag håller på med. Min allra första film, som faktiskt har gått på TV och som ingår i min nya film handlade om min grabb. Det är en halvdokumentär, jag styrde honom rätt mycket. Jag slapp ju betala honom, nej förresten jag fick nog muta honom, en glass tror jag att det var, skrattar Lasse. Då var han fem år nånting.

– Om jag tittar på den här filmen som jag gjort nu då, jag vet inte vad jag fått för konklusioner ännu. Den förra som jag gjorde som är personlig, den om min morsa var ett bra sätt att få vara med henne och få fråga. Jag tror inte att jag varit så mycket med henne om jag inte hade haft filmen, eller det hade jag inte. Jag hade ju inte haft råd att sitta där på långvården. Då hade jag varit i Afrika eller någonstans. Efteråt tycker jag att jag ser det rätt klart, jag ville veta mycket mer om mig själv. Vem visste det bäst, jo det var hon, som var närmast, hon var rätt ärlig också.

Efter själva filmandet kommer redigerandet, då blir det tid att reflektera och bearbeta.

– Ja, där har du den verkliga terapin. Man gnuggar ju det där materialet fram och tillbaks rätt mycket och det är då man ser mellan raderna. En sak är ju vad som sägs, men så finns det som inte sägs, som är underförstått eller som inte vågats sägas. Så är det!

När Lasse hade varit med om sin mors död, som han också filmat och kom hem till sin lägenhet ville han bara kontrollera att bilderna fastnat på filmen. Han tog upp en rulle där han trodde att hon fortfarande levde.

– Sen vaknade jag vid spisen och hade kravlat mig från det där rummet och låg i fosterställning och andades djupt. Jag hade numrerat fel på kassetterna så hon dog faktiskt där framför mig en gång till, så verkligt var det. Jag jobbade med filmen under tre år och gjorde andra filmer under tiden för att palla. När vi slutredigerade det på TV orkade en del inte. Dom blev så djävla tagna när de satt där och körde smårutor på hur hon dog. Skulle vi klippa där eller där, skulle vi sluta där eller börja där eller skulle vi ta nåt helt annat? Det var ju ett sakta döende. Jag gick nog igenom en fem sex redigerare innan det blev klart.

Kärleksfilmen gick mycket enklare att redigera, det gick nästan för enkelt tycker Lasse. Men vi minns kanske alla Expressens löpsedel där det basunerades ut att filmen skulle handla om att bli kåt.

– Så blir det den djävla diskussionen istället Jag tycker inte att det är fel att bli kåt, i meningen att bli upptänd, att man vill livet. Tyvärr tror jag att misslyckats totalt med att skildra erotiken i den här rullen, det är fortfarande oskildrat. Det var faktiskt en av tankarna, att jag skulle vilja veta var gränserna går. Inte så att jag skulle vilja filma skötet eller så, men känslan den erotiska känslan, utan att ha violiner bredvid slafen eller göra pornografi. Det är ogjort, det lyckades jag inte alls med.

För Lasse är erotiken viktig, det är ett grundtema för honom. Han talar gärna om den, försöker komma underfund, frågar mycket, vill veta hur andra har det. Men det är ingen vulgärerotik, det handlar om grundläggande mänskliga behov

– Det viktiga i den är närheten, det är sorgligt att det blivit så lite. Det verkar ju som om jag haft relationer större delen av mitt liv, med de har inte varit så hela utan ofta såriga. Jag vet ju inte hur du har det, eller hur andra har det, vad man gör istället. Jag tycker att jag jobbat väldigt mycket istället för att älska, löst mitt liv så, vigt mig åt kampen under många år. Det är helt OK, men det har varit fel balans på det. Det är inte knullandet, själva sexualakten som är viktigt. Det handlar istället om en ständig ömhet, när man går förbi varandra så tar man i varandra, man tittar ömt på varandra. Det blir ju mycket tydligare i en sexuell relation än i en vanlig kamratskap, men det finns ju där också. Mitt enorma behov av det springer nog ur en barndom eller ungdom som var fattig på det.

Lasse barndom känns fortfarande mycket nära, Han berättar med stor inlevelse om hur det var att växa upp i det lilla torpet på den jämtländska landsbygden med sin ensamma mamma. När hon skulle iväg och arbeta låste hon in Lasse, som tillbringade dagarna med att gå fram och tillbaka på soffan. Det fanns ingen toalett inne, så han sket på sig. Trots förödmjukelsen blev detta ett sätt att få ömhet av morsan, för när hon kom hem på natten efter jobbet fick hon tvätta honom därbak. Då låtsades Lasse att han fortfarande sov och njöt av närheten. Filmandet blev ett sätt att bearbeta detta outsinliga behov och han återvänder gärna till sin barndom. Han har fortfarande material kvar i lådorna som det varit för smärtsamt att bearbeta.

– Det var när jag hade gjort en film i Afrika och trodde att jag gjorde väldigt gott genom att ställa fram en människa som har stora kvalitéer fastän hon var svart och kommer från ett fattigt samhälle. Jag visade att de är tänkande människor, bara så enkelt. Sen visade det sig att alla hennes vänner och grannar trodde att hon fått in i helvete mycket pengar, men det fick hon ju inte. Det trodde de för att det åkte ner journalister från veckotidningarna och gjorde reportage om henne, sen kom det turister som hittade henne genom tidningen. Hon fick det bara värre. Då undrade jag om jag skulle fortsätta med det där. Jag hade mycket ruelser över det där, torparsonen som hamnat i arbetarklassen och sen över till det där fina medelklasstället på TV. Så då åkte jag tillbaka till hembyn, hade kameran med mig givetvis, halvfalsk som man är. Jag skulle kanske göra en film i alla fall.

Lasses fru på den tiden tyckte att det var mycket konstigt. Hon såg en annan Lasse, en liten Lasse som på till på köpet talade jämtska. Hon undrade vad det var för märkligt med honom, varför han blev så tagen. Vad var det för särskilt med hans barndom?

– Då borde jag fattat att vi inte hade så mycket ihop. Men jag kom ihåg att jag blev djävligt ledsen, för det var inte för att vara märkvärdig jag åkte dit utan för att jag ville veta, varför jag var som jag var. Där ser du, det är en personlig film kvar att göra, om den lille Lasse. Den handlar egentligen mycket mera om fördomar och instängdheten i en liten håla, på den tiden, som säkert inte är mycket bättre idag fast vi har TV, om horan i byn som är föraktad, om idioten i byn, i en liten by på bara åtta gårdar. Den skall jag sitta och klippa här, om jag bara orkar. Jag har så mycket ogjort där uppe i lådorna, så jag har inget problem med det. Jag har ju pension nu, så jag slipper fråga Sveriges Television. Jag kan ju visa filmerna här på byn.

Lasse Westman har flyttat till Brasilien för gott, har han tänkt sig. Den lilla fiskebyn vid havet har blivit hans hem, vill han få kulturella upplevelser är det bara att ta träbåten över till Salvador. Han har inrett sin nya verklighet enkelt, med sin dator kan han redigera film och kommunicera med Sverige. På kvällen tar han fram kortvågsradion och lyssnar på Sveriges Radio. Han skrattar så att transistorradion hoppar på magen när han hör nyheterna med de allra senaste dumheterna. Tanken på att lämna Sverige föddes när han filmade sin mors död, han stod inte ut med tanken på att bli gammal i Sverige.

– Det förstod jag ju att det inte var något roligt på långvården. Det säger sig själv på något sätt, att vänta på döden där i några år. När jag sov där, var det nästan bara jag som var där, nästan inga anhöriga som sover över. Nej, man kommer dit, lämnar över några blommor och så går man. Det fanns faktiskt en tjej som var där nästan varje dag och hälsade på sin mormor. Alla tycket att det var mycket märkligt, hon var en 18, 19 år bara. Annars under de fem åren som jag filmade där så var det bara jag. Då kände jag, herre Gud, här vill jag inte dö. När jag sen visade filmen för folk som jobbade eller skulle jobba på sjukhus, så var det bara en bland de fyra eller fem tusen jag visade den för som ville dö på långvården. Man skall inte romantisera hur det är här i Brasilien, men man blir inte ensam i alla fall. De kommer i alla fall till staketet där tjugo meter bort och vill sälja fisk. Han vill inte köpa fisk idag, han håller på och dör. Fan, vi mister en kund, säger Lasse och skrattar så att hela magen hoppar.

Skrattet och humorn är något som alltid finns med när Lasse arbetar. Hans humor är generös och suddar bort mycket av det svarta. Igår hittade han en gammal artikel om sig själv från Syrien, av en kille som brukar skriva om musik.

– Han sa så här, man känner igen en Lasse Westmanfilm, och många irriterar sig på det, på att det skakar och rör sig, kameran skrattar. Ibland hoppar den för att det är roligt ju, säger Lasse på bredaste jämtska jämtska)älv från Syrien, av en kille som brukar skriva om musik.

e ut med tanken på att dö i Sverige_____________ Faktiskt, det är sant ju, och det retar sig många på, för många vill att det verkligen skall stå still, ett stativ, vara elegant

Lasse var något av en pionjär i att arbeta med den nya videotekniken på TV. Han ville gärna arbeta med ett litet team, gärna ensam. Det handlade om intimiteten men också om att inte våldföra sig på dem han filmade.

– Det är ju nog övergrepp i alla fall att man har en kamera mot sig, är man dessutom två tre till blir man ju i stor majoritet mot den som skall visa sig. Jag har blivit den där tusenkonstnären, highaten på ryggen och munspelet. Det tror jag är de där första åren, instängd i köket, då måste man vara tusenkonstnär, både sjunga, rita och klippa, göra allt. Det är antifackligt så att det dånar om det. Jag var fotograf också i stora team och då såg jag vart det barkade. Problemet var vilket hotell man skulle ligga på, det var vi väldigt djupt oeniga om, där la vi stora delar av energin.

Lasse började som fotograf på TV redan under slutet av 60-talet, det var där han lärde sig det grundläggande. Filmen om gruvstrejken i Malmberget var hans första stora film, men efterhand började han lägga sig i.

– Det var första gången i svensk TV som fotografen pratade på svensk TV då på 70-talet. Jag kunde inte hålla käften för det var så djävla dumma frågor. Och då frågade jag, det blev ju lite dåligt ljud för micken var ju åt andra hållet. Fotografer skall hålla käften, det är regeln än idag.

Lasses estetik har alltid varit denna enkla raka med så lite klipp som möjligt, men i ”Älskar du mig” finns det med ett bildspråk som är lite mer trevande. Hans resor när han söker upp sina gamla kärestor gestaltas genom närmast abstrakta bilder från tågfönstret.

– Jag trodde att filmen skulle bli helt annorlunda, men jag jobbade ju med en klippare. Jag valde det för jag tyckte det var svårt att vara så nära. När jag filmade min morsa så var det i alla fall en annan person, det är riktat åt ett annat håll. Jag är glad att jag haft hjälp av honom, det blev mycket mer, vad skall jag säga, snygg film. Fast jag tror att  det kunde blivit ännu djupare om jag orkat göra den själv, svårare att se också, mycket mera gråt.

Han har alltså sökt upp alla sina gamla förälskelser, den första förälskelsen, den första älskogen, den första frun och de därpå följande också. Alla han frågat har ställt upp även om inte alla fått plats i filmen. Har han fått de svar han varit på jakt efter?

– Jag ha ju fått några svar som jag absolut inte trodde En kvinna säger att du blir alldeles för snabbt passionerad, det var väl jättebra tyckte jag, känslosamt eller närvarande eller vad som helst. Men hon menade att det är alltför lättvindigt, lättsinnigt. Jag uppfattar mig inte alls som någon som hoppar runt och ligger med brudar och det menade hon inte heller. Det var också jätteoväntat det här att min första fru påstod att jag aldrig sa att jag älskade henne. Det trodde jag att jag sa jättemycket. Men hennes minne är inte så. Och dessutom att jag inte kunde älska henne riktigt för att hon inte var oskuld. Det skall man få höra som radikal människa. Nu är det ju femtio år sen, men ändå. Jag själv var ju inte oskuld. Det sorgliga med att göra den här filmen är att jag förstått hur olika vi sett på det som hänt, vi har helt olika bilder och det är tungt att förstå

När Lasse började med arbetet med ”Älskar du mig?” tänkte han själv att han skulle vara i bakgrunden, närmast osynlig, som lusen på väggen. Det är först på slutet han insett att den allra främst är ett självporträtt, han utsätter sig

– Jag kan ju säga att jag hade tidig gubbsjuka, redan som barn. Eftersom det inte är löst för fan för mig, så måste jag. Jag kan ju inte bara säga, jag måste kapa kuken, jag ger mig inte. Jag utsätter mig verkligen i feminismens tidevarv. Till synes ser det ut som det jag håller på med är mycket macho. Fast jag undrar om min exfru Gudrun (Schyman) inte är mer macho, mer hierarkisk. Det är en jättekamp, bara för att man är född som man. Jag kanske är bufflig eller så, men jag tycker att jag har många kvinnliga sidor, mjukhet eller ömsinthet.

I en av filmens mest känsliga scener talar Lasse och Gudrun om den gången han slog till henne. Den har diskuterats av flera av dem som sett filmen med Lasse i klipprummet, men flertalet har förstått att det var något som hände en gång i en upprörd situation. Här hänger Lasse verkligen ut sig själv, men han har inte velat ta bort den. Egentligen ville han förklara mer, hur hans vrede kommer från barndomen, pappan som stängde honom ute. Men danskarna han gjorde filmen med tyckte att det behövdes ingen mer förklaring.

– Fast Gudrun kommer säkert att använda den politiskt, hon är bra på sånt, ler han. Det passar ju bra med hennes nya skatteförslag.

Bland sina flera hundra filmer har nu Lasse fått ihop till en stor trilogi, om födelsen, kärleken och döden. Födelsen är en i dubbel mening naken skildring av hur hans yngsta son Dan föddes. Trots att Lasse nu är pensionär och skulle kunna leva gott på paradisön i Bahia är han inte nöjd. Han har uppenbarligen fått blodad tand av att våga gå så när sig själv, han vill gå ännu djupare. Det finns så mycket obearbetat i hans liv, fast han vill ännu inte avslöja vad det är han planerar.

– Det slutar kanske med att jag filmar min egen död. Då har de säkert uppfunnit några blåsmekanismer så man kan ligga där själv och styra, säger han och skrattar sitt sista befriande skratt innan vi skils åt.