++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
BRASIL-SUÉCIA Nummer 442 den 26 september 2024
Redaktör: Lennart Kjörling
Om kultur, politik och sociala frågor, i Brasilien, Sverige, Afrika, ja hela världen
+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Jag har skrivit om så mycket elände ett tag, så kan det inte hålla på 😉
Min älskade Chico Buarque fyllde 80 den 19 juni. Med anledning av detta kommer en nyöversättning av hans första roman Strul (Estorvo) ut på svenska översatt av Inger Midmo.
Jag måste först berätta lite om Chico. Min första kontakt med honom var från en LP från en stödgala i Nicaragua när Sandinisterna var en kämpande rörelse som precis nått makten. Chico sjöng Não existe pecado ao sul do Equador, Det finns ingen synd söder om Ekvatorn, en svängig karnevalslåt, en frevô, som sjöngs med en som jag då tyckte försiktig röst, en glad bagatell? När jag nu närmar mig texten förstår jag att titeln refererar till ett citat från hans pappa Sérgio Buarques stora verk om Brasilien Raizes do Brasil, Brasiliens rötter. Bokens grundtema är det lite ironiska, det hjärtliga Brasilien. Citatet refererar inte till någon allmän uppsluppen karnevalsyra utan är satiriskt. Söder om Ekvatorn kan kolonialmakterna göra vad de vill, där finns inga moraliska skrupler.
Detta är rätt typiskt för Chicos sånger. Vid ett första påhörande kan de låta enkla som folkvisor, men under finns ofta ett underliggande budskap. Han utvecklade detta under militärdiktaturen då han lekte katt och råtta med censuren. Han kom då att bli en slags symboliska ledare för motståndet, även om han själv värjde sig mot den positionen. Hans sånger var inte enkla kampsånger, snarare underfundiga. Hans texter innehöll ofta eleganta bokstavslekar, var subtila och finstämda poem. Liksom många andra brassar var han också nyskapande i språket. Min favoritrad: Você que inventou a tristeza, Ora tenha a fineza de “desinventar” Du som uppfann eländet, var nu snäll och ”avuppfinn”. Den låten Apesar de Você, Trots dig, är en av de mest tydliga politiska sångerna där han indirekt anklagar diktatorn Médice, men tillfrågad av censuren sa han att den handlade om en kvinna som svikit honom.
Hans politiska hållning har varit mycket tydlig men samtidigt diskret och utan överord. Han följde med Dilma till kongressen när hon avsattes, han har diskret stöttat MST, de jordlösa, spelat in en skiva och spelat fotboll med Lula på deras nationella skola.
Ett tag under 80-talet framträdde han inte så ofta, kanske beroende på att hans symboliska roll som motståndsikon blev obekväm. Men när jag för första gången kom till Brasilien i januari 1988 hade jag turen att få tag på en biljett när han återvänt. Det är ett av mitt livs starkaste musikupplevelser. För det första en vacker scenbild, sedan en sådan värme ihop med publiken, sedan hans framträdande. Jag skulle säga att han förmedlade en ömhet, fast inte sliskig utan respektfull. Alla kunde texterna och sjöng med, och utan att jag förstod allt kände jag att de bar fram något viktigt. Jag kände att musik kunde bära fram ärliga känslor som inte var så där ytliga utan hade ett djup och en resonansbotten. Att det finns sån här viktig musik!
Innan jag några år senare skulle åka ut som volontär i Brasilien bad jag min duktiga portugislärare att förklara några texter. Hon gick bet på det, det fanns bottnar i dem hon inte kunde förklara.
Chico släppte Estorvo 1991, han har sedermera släppt tror jag åtta romaner. Jag har försökt läsa några av dem på portugisiska, det är inte lätt. Inte så mycket för att det är ett avancerat språk utan mer för att det är hemlighetsfulla berättelser. Det är skönt att de kommit på svenska. Strul inleds med att en man väcks på natten av att någon ringer på hans dörr, han får aldrig klarhet i vem det är, men han rymmer ändå hemifrån, hamnar hos sin stormrika syster som bor i ett fabulöst hus. Han verkar stjäla hennes diamanter. Han flyter sedan vidare i en surrealistisk verklighet, hamnar i familjens övergivna överdådiga sommarpalats som tagits över av banditer. Han vandrar vidare i en alltmer absurd verklighet, blir slagen, det svävar hot över honom och hans egen vandel är tveksam. På Bokus.com annonseras den ut som en deckare men det är en mycket tveksam beskrivning.
Trots allt detta märkliga läser jag vidare, kanske för att det är Chico men också för att den är intressant skriven. Alla dessa märkligheter beskrivs enkelt som om de var naturliga. I efterordet skriver Marcia Cavalcante att boken kanske är ett porträtt av tillståndet i Brasilien. Jag ser inte den som en allegori men kanske som en känsla som jag kan känna igen från Brasilien. Inget är som det verkar och de som kan verka goda kanske också är onda och tvärt om. Jag har nu beställt hem en annan bok, Budapest, på svenska som också finns i översättning.
Det sägs om Chico att han är märklig för hans böcker i språk skiljer sig mycket från hans sånger, lite mer experimentella. Jag tycker dock att under 90-talet blev hans sånger mer litterära, mer utforskande. Något som han lite gått tillbaka ifrån. Den sång som släpptes under Lulas valkampanj, Que tal um samba, Vad sägs om en samba, känns typiskt som den gamle Chico. I några enkla fraser talar han om en vardag som kan bli hederlig igen. Bolsonaro nämns inte alls, men andemeningen är subtilt tydlig, om jag får uttrycka mig så.
Det är extremt svårt att översätta hans sånger till svenska, för att de är så underfundiga och så avskalade, rymmer så mycket bokstavslekar och undermeningar. I efterskriften till boken nämns ändå ett ganska lyckat exempel https://soundcloud.com/claudia-noueched-escande/valsinha-av-chico-buarque-pa-svenska Där känns den skenbara enkelheten i sången samtidigt som det finne ett starkt berättardriv.
Lämna ett svar